Funderingar igen…


Suttit och läst bloggar och inlägg i olika grupper på FB, både utländska och svenska. Vi är ju alla olika. Så är det bara. Vi tacklar våra bekymmer på olika sätt.
Vissa gräver ner sej totalt i sin sjukdom. Lägger sej ner och gör inget annat än tänker på hur hemskt allting är, och blir på det sättet ännu sämre.
En del väljer att gilla läget och göra det bästa av det.
En del väljer att berätta hur bra de har det, trots allt, och uppmanar andra att ta tag i sina liv.

Jag vet inte riktigt hur jag gör, jag har funderat på det. Jag tror jag är ganska saklig. Kanske jag gnäller ibland, men jag hoppas det inte förekommer för ofta. Hatar gnäll nämligen. Hur jag definierar gnäll? Självömkan som inte leder någonstans. Det är gnäll.
Att berätta hur hemsk dagen har varit klassar inte jag som gnäll. Men när man lägger till lite självömkan till det, så blir det gnäll i mina ögon. En del kallar det för offerkofta, men det ordet klingar så illa i mina öron, så jag väljer att kalla det för gnäll istället.

Varför funderar jag på detta då?
Jo, jag satt idag i rullstolen och tittade på min lille treåring som lekte i leran. (Underbart!!) Mina trasiga armar gjorde sjukt ont när jag tog mej fram på gången.  Som vanligt. Satt och retade mej en smula på att jag inte ska kunna få en bra rullstol som fungerar hemma. Som inte kräver armkraft. En elrullstol alltså, med rejäla hjul, som funkar här på landet.
Då dök en tanke upp, som kändes så förbjuden och så hemsk!!! Jag skulle kunna byta smärtan i min kropp mot att vara helt förlamad från midjan och neråt. Ja, herregud, det skulle jag. Tanken känns så tabu, så förbjuden och så hemsk, att jag nästan mådde fysiskt illa när jag tänkt klart….

Jag menar inte att se ner på folk som sitter i rullstol och är förlamade, självklart inte!!! Men den smärta jag har i mina leder, alla mina leder, gör mej vissa dagar lite smått galen. Jag gjorde saker ändå idag (i rullstol), som att gå ut med sonen, hjälpa honom att komma igång på cykeln, klappa lite på mina höns, tränade hunden på att lägga saker i mitt knä när jag sitter i rullen, la i en maskin tvätt. Sånt jag tycker är kul. (Ja, jag gillar att tvätta 😉 )
När smärtan sen tar tag i mej som en grizzlybjörn på mördarjakt, då kommer sådana här tankar. Jo, jag skulle verkligen kunna byta, om det gick. Smärtan mot förlamning.
Jag har funderat på hur det skulle gå om något händer, och jag verkligen blir förlamad… Med trasig överkropp. För min rygg är så pass instabil nu, att ett trauma skulle kunna skada ryggmärgen. Ett fall, en trafikolycka. Iofs har jag smällt två gånger, det räcker för en livstid tror jag. Iaf de gånger där jag klarat mej med livet i behåll. Händer det igen stryker jag väl med….

Jag kanske inte är ensam om dessa förbjudna tankar, men det känns så ibland. Jag är bara så trött på att ha ont dygnet runt. Sen det här med läkaren som stalkar mej, gör ju inte saken bättre. Han arbetar ju just med smärtpatienter. Suck.

Samtidigt är jag så glad. Jag har en fin familj, en underbar man, tre underbara barn. Bor på det perfekta stället med naturen inpå knutarna, kan ju fortfarande stå på benen, om än inte så länge. Jag har en vän som jag litar på till 110%.
Så jag ska inte gnälla. 😉

Annonser

4 thoughts on “Funderingar igen…

  1. Jag förstår precis! Jag skulle också gärna byta! Smärtorna mot förlamning, rakt av. Mardrömmen vore ju om man blev förlamad, och smärtorna finns kvar!

    Men vi ska må bättre! Vi går mot ljusare tider! Kram ❤

Lämna gärna ett avtryck. Tack!! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s