Emellanåt så…


Jo, emellanåt så sticker det till lite i hjärtat. Jag har börjat inse att jag inte kommer kunna gå så mycket mer. Jag kan ju fortfarande gå några steg, men för bara några månader sedan så kunde jag faktiskt gå till brevlådan som är 15 meter utanför dörren ungefär.
Det är som det är, som jag brukar säga, och rycka på axlarna.

Men sedan ibland så gör det ont i hjärtat när jag ser folk som går obehindrat. Som är ute och joggar (som jag iofs aldrig klarat av med mina trasiga knän) och som går i trappor med raska steg.
När jag ser folk som rider gör det ännu ondare ska erkännas. Då kan jag till och med gråta en skvätt. En stor skvätt ibland. Det saknar jag. Mycket. Jättemycket. Mega mega mycket. Oj oj, vad skulle jag börja tänka på det här för nu då? Asch… Det är som det är…. 🙂

Här är jag och Lillen den 17 maj 2009…. Inga större problem att gå, inte jätteont i ryggen, även om jag då åkte på ryggskott då och då. Det var mina armar som var mitt stora problem då. Särskilt mina händer. Det har varit mitt stora problem i snart femton år. och händer är bra att ha, jag lovar.
Det är lite sådant här som jag saknar. Ibland så mycket att det gör ont i hela mig. Jag trodde att det var jobbigt att bli av med förmågan i mina händer, som är ett faktum, och har varit länge nu. Min vänstra hand är ju i stort sett obrukbar och den högra ska opereras snart den också.
Men att förlora förmågan att gå, utöver detta med händerna, är faktiskt värre. Kunde jag inte få antingen eller liksom?

Gah, f*n vilka deppiga inlägg det är nu, och har varit ett tag. Man läser ju om man vill, eller inte. Men nog brukar jag kunna hålla skenet upp lite bättre? 🙂 Jag har varit så otroligt trött den senaste veckan också, det tar ut sin rätt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, det har jag glömt redan (yrhöna), men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Faktiskt. Jag vill nog bara förmedla att ja, jag har ett handikapp, och ja, det är jobbigt, men jag lever ändå. Jag kämpar och försöker göra det bästa av det, även om jag inte alltid lyckas.
Jag vill nog mest ha lite kommentarer nu och då som pushar mig framåt. Lite hurrarop (missuppfatta mig rätt) och glada tillrop. Att folk kan lära sig att glädjas över det de har. Att inte sura och deppa över ytliga saker, utan att glädjas över det som är bra. Det har varit en hel del nu runt omkring mig med människor som gnäller och deppar ihop över saker som jag inte kan förstå hur man kan gnälla över så!

Ja herregud, nu låter jag så himla präktig och stark, och det stämmer inte alls. 😉
Jag är inte mer än människa jag heller, och jag gnäller jag också, men kanske inte om vardagliga saker. Jag har lärt mig att vifta bort saker som en buckla på bilen, trasig duschkarbin, skrikande barn, hundspyor på golvet, hundkiss i skorna (ja, han börjar bli gammal…) och förkylningar. Ja, sådant…

Det kanske återkommer. Gnället alltså. 🙂 Men just nu så händer det så mycket stort. Hjärnan orkar nog inte med att bry sig helt enkelt. För mig är det ett större problem att jag inte tar mig in i sovrummet med rullstolen, och inte tar mig fram till toaletten med rullstolen och riskerar att falla varje gång jag ska gå på toan.
Det är ett större problem att jag ofta inte klarar av att dra ner brallorna när jag behöver kissa.
Det är ett större problem att jag inte kan ta mig från rullstolen till soffan själv.
Det är ett större problem att försämringen går så fort. Typ.

Ja ja, det är som det är. 😉
Jag måste på något sätt dra mig upp från hålet jag befinner mig i. Det är en otrolig tur att jag har en underbar familj och vänner som jag skulle kunna dö för. Annars vet jag inte vad jag skulle göra eller var jag skulle befinna mig idag. Inte upprätt iaf.

Min lille son när han var nästan nyfödd. Det är sådant här som gör livet värt att leva. Trots 8 månader med sömnlösa nätter när jag fick amma en gång i timman de två första månaderna, dygnet runt. Resterande 6 månader ammade jag varannan timma. Men det var det värt. Med allergi familjen ville jag ge honom den bästa starten, och det var ju bara några månader av mitt liv. Att nu ha en kille utan astma och allergi är guld!

Oj, nu kom jag ifrån ämnet tror jag. 😉 Men men, jag är glad över mina barn helt enkelt. 🙂

Nu ska jag sluta skriva, har suttit med detta inlägg i över en timma. Får galet ont.

Ha en fin kväll!

Annonser

6 thoughts on “Emellanåt så…

  1. jag kan inte sätta mej in i det du går igenom, när händer och rygg-ben lägger av… hur klarar man det och hur kan det få gå så, att sjukvården inte fångar upp en INNAN det gått så långt. Tror fane mej jag skulle lipa 24-7 om jag hamande i den situationen…jag tycker ju att min situation är jobbig och jag kan både använda händer och gå…men det är väl så att det succesivt långsamt smyger sej på, dessa fösrsämringar och man anpassar sej och tänker att det är tillfälligt eller reflekterar inte över det förrän det gått väldigt långt och påverkar väldigt stor del av en liv…
    Men det är läskigt hur fort det gått för dej och vad beror det på…
    En stor kram ska du ha min kämpe!!!Måtte huset bli anpassat och du få assistent och elrulle NU eller medetsamma…det får inte gå längre nu!

    Fantastisk bild på dej och lillen:)

    • Det är ju precis där problemet ligger! Detta att försämringen trots allt går relativt sakta. Eller ja, typ…
      Man måste ju leva det liv man får. Bara gilla läget. Så är det bara. 🙂
      Ja, jag vill veta varför det går så fort nu, för det gör det. (gnäll gnäll gnäll)
      Men jag tror det kommer snart. Svaret. 🙂

      Kram på dig min vän, det hoppas jag också!!!!! Elrulle och bra, fungerande bostad. 🙂

  2. Usch vad jag blir ledsen för din skull när jag läser. Och rädd oxå för att jag känner igen mig i så mycket. Jag är rädd att jag aldrig kommer att bli så bra att jag tar mig ur sängen mer än korta stunder igen. Håller med om rädslan o svårigheten att hantera att det går så fort. För ett år sedan levde jag ett normalt liv. Jag arbetade, hade häst, tränade. Jag hade väldiga smärtor, särskilt från mitt sneda bäcken. Men jag bara körde på och körde över min kropp, som jag alltid har gjort. För jag visste inte bättre… Suck. Finns så många tänk om… Tänk om ridolyckan inte hade hänt, tänk om läkarna hade lyssnat på mig och hjälpt mig med rehab och sjukskrivning, tänk om jag hade lyssnat på min kropp… Jag tycker du är så stark. Jag har sådana smärtor och en sån muskelsvaghet att jag ibland vill avsluta livet. Jag anser inte att livet är till för att genomlida, utan för att leva. Men än har jag lite hopp om att detta ska gå att vända. Men jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Hur kan alla muskler bara slås ut på det här sättet. Tänk om jag iaf kunde sitta längre stunder. Usch, är så trött på min säng som jag i princip legat i sedan i mars. Så, nu har jag gnällt färdigt för idag 😉 Men undrar vad det är som gör att du inte kan gå? Jag tar mig i nuläget till toa och kan äntligen duscha själv, med stora besvär, men ändock!

    • Jo, lite kort bara.
      Jag har artros i de flesta leder, särskilt i händerna. Det gör att jag inte kan använda dem särskilt bra. Det är ju även min muskelsvaghet som gör att jag har svårt att klara det dagliga livet. Jag kan inte hålla mina händer över midjehöjd mer än några sekunder, det gör det svårt just med dusch.
      Sedan kan jag inte böja mig heller.
      Jag kan inte gå för att jag inte har så mycket känsel i höger ben, och vansinniga smärtor i ländryggen. Bäckensmärtorna gör ju sitt till också, men värst är nog ryggen.
      Min nacke är ju också väldigt ”trasig”, eller hur man ska säga. Det gör att jag inte kan använda kroppen som jag vill.
      Sängen är en god vän du. 🙂

Lämna gärna ett avtryck. Tack!! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s