Kärlek


Jag har ju tre hundar som jag säkert nämnt någon gång.
De har räddat min ”sanity” de här åren jag har varit hemma och sjuk. Jag har varit hemma i femton år och den äldsta hunden är elva år.

image

Här är den gamle. Elva år.
Han är en liten toypudel och världens mest positiva hund tror jag.  🙂

image

Här är de andra två. Den silverfärgade är fem år och den svarta är nio.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dem alla dessa år.

Visst har det varit en del jobb med pälsarna när jag höll på med utställning, men det var underbart och roligt.

Jag har även tävlat och tränat både lydnad och personspår.
Gick över till blodspår sedan, med den svarta. Har ju vapenlicens och har jagat lite med den svarta.
Han var för het för att stöta rådjur så vi gick över till blodspår som han älskade.

Allt detta har jag ju nu fått sluta med av förklarliga skäl och det är en stor sorg.
Det enda jag gör nu är en daglig promenad med hemtjänsten på 45-60 minuter i skogen här.

Tog reda på idag att hundarna egentligen inte ska följa med eftersom jag inte kan hålla i den själv.
För hundarna har inget med min person att göra. Precis som mina barn. (!)
Nej, egentligen ska hundarna inte få mat heller på morgonen.
Det ska jag göra själv.

Funderar mycket på detta och undrar lite hur jag ska göra med allt. Det är ju inte bara detta.

Personen jag sagt ifrån mig ringde jag chefen om idag. Jag ger upp helt enkelt.
Den får komma när den måste från och med nu. Fick förklarat för mig att de inte kan avstyra det utan att berätta för personen att jag inte vill ha hit den. Det kan inte jag leva med helt enkelt.
Personen menar inget illa utan saknar bara den där känslan som krävs för att inte ta i för hårt.
Så det får bli som det blir, jag skiter högaktningsfullt i det nu.

Inlägget blev visst om mer än kärlek, men det är ju som vanligt då i min röriga hjärna. 🙂

Det har helt enkelt varit lite för mycket nu, för länge.
Min stadiga försämring gör mig stressad.
Tidspress med vardagen gör mig stressad.
Att inte veta hur det blir med assistenter gör mig stressad.

Då är mina hundar en tillgång som är ovärderlig.
Som inte ses som en del av mig som person och egentligen inte ens ska vara med på promenaderna.

Jag har sagt det förr och säger det igen.
Det är inte så att det är enkelt att vara funktionshindrad.

Sedan har jag ondare nu än jag haft på länge och det mina vänner, det tar på både kropp och själ.

Annonser

Lämna gärna ett avtryck. Tack!! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s