Saknad och sanning.


 

Bilden är från en våra resor till fjällen i Härjedalen. Något jag saknar så det gör ont i hjärtat.

Är inne i lite av en låg period just nu. Det märks säkert. Jag skriver himla trista inlägg. 😉

Det går lite i vågor det där. Saknaden av en fungerande kropp.
Saknaden av att kunna gå. Det är nog värst.
Smärta har jag haft så länge så det kan jag väl fortsätta ha. Men förmågan att gå….

Det blir lite mycket för mig nu när andra handen också blir stel. För händer är också himla bra att ha. Min vänstra har jag lärt mig leva utan funktion i, och det kommer jag göra med den högra också, det är jag övertygad om.
Men det kommer bli en tuff väg dit, det vet jag. Jag vill verkligen vara självständig. Inte beroende av andra hela tiden. När jag är opererad kommer jag vara helt utlämnad åt andra.

Sedan har jag nog utåt sett verkat ta det här med hemtjänsten väldigt bra. Och på ett sätt har jag det, för personalen (de flesta) är riktigt bra. Det underlättar väldigt mycket när personalen är bra och lyhörda.
Jag har tyckt det varit väldigt jobbigt att jag behöver hjälpen däremot. Riktigt jobbigt.
Men jag känner ju hur bra det är för min kropp när jag får rätt hjälp. Tyvärr sliter det ännu mer på kroppen när det kommer hit folk som kör på och inte ger mig den tid jag behöver för att tex spänna emot så att inte lederna subluxerar.
Men jag får inte välja vilka som kommer. Jag måste ta emot den som kliver innanför dörren, vare sig jag vill eller inte.

Varje dag hoppas jag på att det är någon av de som jag tycker mycket om och absolut inte den som gör mig illa. Det är sällan som jag vill tyvärr.
Eller jo, de flesta är jättebra med den praktiska biten, som tur är. Men det är bara ett par stycken jag gillar. Jag har bett att få hit så få som möjligt och gärna de som jag trivs med.
Det blir inte så tillräckligt ofta tyvärr.

Sedan har jag gjort mina försök att påverka min tillvaro genom att ta kontakt med chefen och berätta hur det har varit och ur det fungerar. Men tyvärr (igen) så kan jag inte det (påverka alltså, jag fick ju tag på chefen).
Jag måste acceptera att det kommer mellan fem och tio olika på en vecka. De flesta är som sagt bra, men det märks vilka som tycker om att åka hit och de som inte gör det. Man kan ju inte tycka om alla, det förstår ju jag också. De är proffsiga i sitt yrkesutövande, tro inget annat. De är inte otrevliga på något sätt, men det märks ändå vilka som hellre skulle vilja vara någon annanstans.

Sedan vet jag inte om jag har varit för *på* om mina favoriter, (att jag vill att de ska komma) för nu sker det sällan eller aldrig att de dyker upp. Den ena är timvikarie tyvärr, och den andra en vikarie som går på schema.

Ärligt talat så vet jag inte om jag orkar hålla skenet uppe så länge till. Jag skriver inte ens om en femtedel av hur jag mår här på bloggen. Rent fysiskt är jag ett vrak. Jag visar det inte för någon personal heller för den delen. Om någon frågar så är det ”jämna plågor” eller ”sådär” som jag brukar säga. Sedan skrattar jag.
Folk tröttnar snart på att höra om hur man mår på riktigt. Det kom jag på för länge sedan.
Att säga aj när det gör ont är inte min grej det heller. Då skulle jag ju behöva säga det hela tiden. För jag har ju ont hela tiden. Dygnet runt. Varje minut. Varje sekund.
Tar man i mig så gör det ont. Jätteont. Personalen måste ju hålla i mig för att hjälpa mig. Det gör ont. Eller så måsta jag ta tag i någon för att ta mig upp eller ner. Det gör ont. Det gör ont att ha kläder på sig. Det gör ont att ta av kläderna. Det gör ont att ta på kläderna. Det gör ont att torka med frottehandduk om man inte gör det på rätt sätt. Det gör ont att borsta håret. Det gör ont att sätta sig ner. Att resa sig upp. Att stå. Att lyfta på benen för att få hjälp med byxorna. Att lyfta på armarna för att få hjälp med tröjan. Att sträcka sig efter duschslangen. Att hälla upp kaffe. Att dricka kaffet. Att äta. Att gå på toan. Att torka sig efter besöket. Att köra rullstolen. Att ta på sig skorna. Att ta på sig jackan. Allt detta gör ont. Det gör mindre ont om jag får (RÄTT) hjälp och helvetiskt ont när jag måste göra det själv eller får fel hjälp.
Det går inte förstå om man inte lever i det själv, det vet jag. Det låter kanske överdrivet, men det är så jag har det. Varje dag.
Så när jag blir totalt ledsen i själen när det kommer personal hit som får det att göra ännu ondare, så har jag nog anledning att bli ledsen. Kanske.

Nu blev det här inlägget en ”redig spya” som vi säger här. Jag kommer säkert ta bort det här inlägget om ett tag. Det brukar jag göra när jag varit för öppen i bloggen. För så här brukar jag inte skriva.
Men nu vet ni lite av hur jag har det.

På riktigt.

Annonser

Lämna gärna ett avtryck. Tack!! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s