Inte så lyckosamt


Eller vad man nu ska kalla det. Mitt filande alltså.
Inlägget om min resa till Strängnäs. Jag får inte till det.
Det gjorde så vidrigt ont och tog så hårt på min kropp att jag fortfarande har mycket mer ont än jag brukar ha ”till vardags”.

Men det var det värt, tro det eller ej.
För jag fick ett svar på mina svåra smärtor i ryggen och en ev lösning faktiskt!

Smärtprovokation. Smaka på det ordet.
Man provocerar fram smärta alltså. Med nålar som körs in mot taggutskotten i fyra kotor. Sedan knackar läkaren hårt och många gånger växelvis på nålarna. Själva spetsarna är bedövade så att det inte ska göra ont mot själva benet, utan i diskarna.

Nu tar tyvärr lokalbedövningen extremt dåligt på mig. Eller rättare sagt, det tar om man sprutar in tillräckligt mycket.

Men till slut så var jag bedövad där och knackningarna kunde påbörjas.
Jag kände alltså inte var han knackade, vilket är meningen.
Jag skulle bara säga vilka som kändes som mitt ”vanliga onda”. Bara läkaren visste alltså var det var, jag hade inte en aning.
Ont gjorde det iaf.
Syftet är att få reda på om man kan lokalisera exakt vilka diskar som är själva smärtelementen. Exakt vilka diskar som ger den svåra smärtan.

Men dessa knackningar säger inte allt, utan sedan kommer det värsta.
En lång nål förs in från sidan av ryggraden under tiden som området bedövas med en annan spruta.
Behöver jag säga att jag blev stucken mååånga gånger och att han denna gång fick ge mig den absoluta maxdosen lokalbedövning?

Sedan fick jag känna en av de värsta smärtor jag känt. Och jag har fött tre barn utan smärtlindring.
När nålen gick in i disken gjorde det riktigt ont.
När kontrastvätskan sprutades in (allt gjordes under kontinuerlig  genomlysning) så trodde jag att det var det värsta jag varit med om.
Men den smärtan när han sprutade in den hemliga vätskan var…. Ja…..
Jag blev helt paralyserad av smärta.
Att sedan sätta sig i rullstolen och göra allt jag brukar undvika för att provocera, var minst sagt svårt.

Men det gick. Och den värsta smärtan gick åt rätt håll efter drygt en timma.

Sedan gör man samma sak igen. , förutom knackningarna.
Denna gång var ännu värre eftersom jag nu visste hur ont det skulle göra. Min hjärna sa att det nog inte är en så bra idé att göra det igen.
Men det gjorde jag förstås.

Detta kan man inte lura om man nu skulle vilja det.
Är diskarna felet så visar detta om så är fallet.

Som ”tur” är så var jag klockren. Jag kunde säga exakt vilka diskar som gjorde ont.

Lösningen är steloperation. På tre nivåer.
Det skrämmer mig en smula men det känns ändå som en bra lösning på mina svåra smärtor.

Mina andra steloperationer har ju gett bra resultat till slut och jag har läkt bra runt implantaten i handlederna.

Så jag hoppas. Av hela min själ! 🙂

Annonser

Lämna gärna ett avtryck. Tack!! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s